Det är ett märkligt fenomen det här med motgångar, hur de verkar komma i klunga. Egentligen handlar det kanske bara om hur vi väljer att hantera allting som händer omkring oss och på vår egen syn på saker och ting. Självklart blir världen en grå plats om man väljer att se det dåliga i första hand men med människor är det väldigt svårt att plocka fram det positiva när man ser över helheten. Vi människor är väldigt duktiga på att trycka ner ngn som är svagare eller som sticker ut och är annorlunda. Det är lika illa att vara FÖR duktig, FÖR söt eller FÖR någonting som om man är dåligt på något, "ful" eller har andra defekter. Jag vet inte vad det är som gör att vi har ett sådant behov av att placera andra och oss själva i fack. När någon är annorlunda så är det skitjobbigt och somliga har verkligen motstridiga känslor inför mötet med "udda" personer. Egentligen kan vi nog bara gå till oss själva för att få svar. Jag ser så mycket vackert omkring mig, moder jord är en fantastisk planet och allt som finns gör mig så lycklig, allt från den lilla daggdroppen på morgonen till det nyfödda lilla livet eller att få sitta under en björk och lyssna på vinden. Sen har vi det här med människorna, de är verkligen svåra att förstå, passar oftast inte alls in i bilden överhuvudtaget, respektlösa nedskräpare som saknar förmågan att älska något annat än sig själva, eller? Det finns självklart bra folk men merparten av västvärlden kommer troligtvis bara att bidra till mer våld och förstörelse. Iaf så länge som vi inte kan se utanför oss själva.