Avel vad är det? förutom det faktum att man väljer att kombinera två individer för att få fram en tredje? För mig så är det så mycket mer än ett intresse. Det är en passion och ett gift. Har man en gång gett sig in i det och nu menar jag VERKLIGEN gett sig i det så är det inte längre bara ett intresse, det är något mer. 

  Någon sa en gång att hästar är inget intresse, det är en sjukdom.

Ibland är det lite jobbigt att vara jag inte för att jag tycker illa om mig själv utan för att det är svårt att kategorisera viljan. Jag har alltid varit en idesprutande åsiktsmaskin och det är jättelätt, problemet kommer när man verkligen vill göra någonting riktigt bra av all den där bubblande energin .  Om man som jag har provat på en massa olika saker i sitt liv så har man en bra bredd men man är heller inte riktigt bra på någonting, dock på något outgrundligt sett så har alla dessa saker alltid följt en röd tråd och tagit mig precis hit där jag är just nu.

Ja precis vart vill vi. Jag har under en tid följt en hel del diskussioner inom Nordisvärlden bla på forum fb mfl platser. Det är mycket intressant men några saker har jag väldigt svårt att släppa utan har varit tvungen att tänka ett varv till så att säga. Så egentligen vad vill vi? alltså vi som avlar eller på annat sätt engagerar oss i denna vackra häst. Först måste vi ju då fråga oss vad har vi?

Det är ett märkligt fenomen det här med motgångar, hur de verkar komma i klunga. Egentligen handlar det kanske bara om hur vi väljer att hantera allting som händer omkring oss och på vår egen syn på saker och ting. Självklart blir världen en grå plats om man väljer att se det dåliga i första hand men med människor är det väldigt svårt att plocka fram det positiva när man ser över helheten. Vi människor är väldigt duktiga på att trycka ner ngn som är svagare eller som sticker ut och är annorlunda. Det är lika illa att vara FÖR duktig, FÖR söt eller FÖR någonting som om man är dåligt på något, "ful" eller har andra defekter. Jag vet inte vad det är som gör att vi har ett sådant behov av att placera andra och oss själva i fack. När någon är annorlunda så är det skitjobbigt och somliga har verkligen motstridiga känslor inför mötet med "udda" personer. Egentligen kan vi nog bara gå till oss själva för att få svar. Jag ser så mycket vackert omkring mig, moder jord är en fantastisk planet och allt som finns gör mig så lycklig, allt från den lilla daggdroppen på morgonen till det nyfödda lilla livet eller att få sitta under en björk och lyssna på vinden. Sen har vi det här med människorna, de är verkligen svåra att förstå, passar oftast inte alls in i bilden överhuvudtaget, respektlösa nedskräpare som saknar förmågan att älska något annat än sig själva, eller? Det finns självklart bra folk men merparten av västvärlden kommer troligtvis bara att bidra till mer våld och förstörelse. Iaf så länge som vi inte kan se utanför oss själva.

Jag läser en hel del i mån av tid, både artiklar om olika forskninigsrapporter men även historia och jag följer en del forum och bloggar. Det som slår mig är ofta människans förmåga till "tunnelseende" eller enkelspårighet om man så vill. Det finns inom alla grupper, självutnämnda experter som anser att just deras väg är den rätta. Jag anses nog ofta vara en sån där retlig motvalskärring.

Jobbar helgen är över och förberedelserna inför den nya vecka har börjat måste vara den dimmigaste dagen denna höst.På något sätt luktar det ändå väldigt gott på hösten OM man tar sig tid att dofta. Märkligt fenomen hur de lediga dagarna har en tendens att bli de dagar då man har mest att göra. Antar att mitt tidsoptimistiska sinne har ett finger med i spelet. Jag ser fram emot den kommande veckan då det  som vanligt händer mycket på gården med nya utmaningar och framsteg.

...Eller i alla fall livet som hästmänniska. Livets med och motgångar gör oss till de personer vi är. Den senaste tiden har handlat väldigt mycket om Vikt och precis som alltid med djuren i samma stund som vi tar till oss ett djur så tar vi också till oss ett liv, vi har ansvar för detta liv både att vårda det efter bästa förmåga och att förstå att de själva inte har valt att vara här men också har vi ett ansvar att ta det jobbiga beslutet när det är dags för att minska lidande.